Sverige bör stärka möjligheter att ställa stater till svars för kränkningar av mänskliga rättigheter!
Den 10 december 2008, den internationella dagen för mänskliga rättigheter, antog FN:s generalförsamling ett tilläggsprotokoll (TP) till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ESK-konventionen). Då var det 60 år sedan den Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter antogs i Paris av samma församling.
Protokollet rättar till ett missförhållande som funnits i över 40 år – frånvaron av ett effektivt sätt att både individuellt och mellanstatligt ställa stater till svars för grava och systematiska kränkningar av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, något som de flesta andra konventioner om mänskliga rättigheter, inklusive konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna, ger sedan länge.
Enligt de principer som fastslogs av världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993 är alla mänskliga rättigheter inbördes beroende av varandra, odelbara och interrelaterade. Det betyder att även t ex mat, bostad, sjukvård skall uppfattas som mänskliga rättigheter och få samma behandling och därmed tillgång till liknande skyddsmekanismer som de andra konventionerna har.
Den kommitté som är knuten till ESK-konventionen bevakar att den efterlevs genom att granska de periodiska rapporter som anslutna stater lämnar. Men ett rapporteringssystem med femårsintervaller tillgodoser inte individuella eller gruppkränkningar. Kommittén började därför år 1990 att skissa på en möjlighet till klagorätt. År 2006 gav det nybildade Rådet för mänskliga rättigheter klartecken till förhandlingar om ett tilläggsprotokoll. Efter ett intensivt arbete i olika faser av en grupp med både statliga och NGO-deltagare kunde så ett TP med klagorätt antas av FN:s generalförsamling den 10 december 2008.
Tilläggsprotokollet träder i kraft tre månader efter den tionde ratificeringen. Tre länder har ratificerat, nämligen Ecuador, Mongoliet och Spanien. Idag har ca 35 stater signerat protokollet och därmed gjort en avsiktsförklaring att ratificera det, däribland Finland, Belgien och Nederländerna i vårt eget närområde. Sveriges regering däremot har sagt att de inte kommer att vare sig underteckna eller ratificera protokollet. Rättigheterna är inte tydligt utkrävbara inför domstol, säger man, att ESK-rättigheternas karaktär ofta gör det mycket svårt att med precision ange när en kränkning ska anses ha begåtts.
Men, det är inte sant. I de regionala rättssystemen, t ex, finns flera fall som har resulterat i fällande dom. Och medan vissa aspekter av ESK-rättigheterna kan åberopas via de andra konventionernas klagorätter (t ex dem rörande kvinnors och handikappades rättigheter) finns det inte möjligheter att via ESK-konventionen göra samma sak beträffande kränkningar direkt relaterade till den. Det finns de som hävdar att internationellt erkända fördragsrättigheter utan skyddsmekanismer knappast kan betraktas som fullvärdiga rättigheter.
Regeringar världen över har vid upprepade tillfällen lovat att minska fattigdom och ojämlikhet för att upp nå millenniemålen, bl a när det gäller att halvera fattigdomen till år 2015. De kan nu sätta kraft bakom orden genom att erkänna ESK-kommitténs kompetens att pröva klagomål från grupper och individer vars rättigheter har blivit kränkta.
Att förhindra diskriminering och försäkra att alla och envar kan åtnjuta de mänskliga rättigheterna är en av de plikter en stat har när den anslutit sig till en rättighetskonvention. Dessa skyldigheter existerar oavsett vilken slags rättigheter det rör sig om.
Det har sagts att en klagomöjlighet medför ökade kostnader för de stater som ansluter sig. Men det är inga nya åtaganden som man gör. Genom sin anslutning till ESK-konventionen har staten redan åtagit sig att använda alla tillgängliga resurser för att utveckla rättigheterna.
Till sist:
En klagomöjlighet är ett viktigt redskap för att stärka den nationella respekten för rättigheterna. Endast fall där inhemska möjligheter uttömts går till kommittén.
Respekten för ESK-rättigheterna får inte vara ett resultat av partipolitik. Den är ett ansvar för regeringen, oavsett vilken partipolitik som bedrivs. Ett viktigt sätt att leva upp till rättigheterna är att tvingas definiera dem och att lagstifta kring dem och därmed göra rättigheterna utkrävbara av enskilda.
Sverige bör följa sina intentioner som man angett i de regeringsskrivelser om mänskliga rättigheter och där man framhåller just ekonomiska och sociala rättigheters betydelse. Det är nu dags att erkänna dem som ”riktiga” rättigheter och inte bara som statliga ambitioner.
Vi menar att det vore ett stort misstag att inte underteckna protokollet. Enligt ILO är det enbart 20 % av världens befolkning som i dag åtnjuter social säkerhet. TP kan bidra till att ge möjligheter för de resterande 80 % att få sina rättigheter tillgodosedda. Det är därför viktigt att de ca 160 länder som ratificerat ESK-konventionen och därmed lovat att skydda, respektera och uppfylla dessa rättigheter ansluter sig till detta tilläggsprotokoll som ger de drabbade den rätten. Lika viktigt är att de resterande staterna ansluter sig till både konventionen och tilläggsprotokollet.
Lena Klevenås Fian Sverige
Lise Bergh Svenska Amnesty
Alexander Gabelic Svenska FN-förbundet
Publicerad via LNB, hittills i VK och ÖA under januari
