VAD ÄR LANDGRABBING?
Landgrabbing innebär att stater eller privata investerare i den rikare delen av världen tar över stora områden av odlingsbar mark i fattigare länder. Investerarna köper upp eller arrenderar marken över en längre period, vanligtvis mellan 30 och 99 år. De använder den framförallt till skogsbruk, gruvdrift eller jordbruksproduktion för livsmedel och agrobränslen. Det är svårt att veta exakt hur stora markarealer det handlar om på grund av otillräcklig insyn och en ovilja från stater och företag att visa hur mycket mark de har förvärvat. Publicerade beräkningar mellan 2009 – 2012 varierar från 80 miljoner hektar upp till 227 miljoner hektar. Som jämförelse är Sveriges landareal 41 miljoner hektar. Prishöjningar på livsmedel och energi är viktiga faktorer bakom den ökade efterfrågan på odlingsbar mark, vilket lett till att antalet fall av landgrabbing har ökat. Den finansiella krisen har också gjort att jordbruksmark ses som en mer attraktiv och stabil investering.
De flesta fall av landgrabbing förekommer i länder som redan har en osäker livsmedelsförsörjning. Majoriteten av fall förekommer i Afrika söder om Sahara. De utländska investerarna menar att de skapar arbetstillfällen och bidrar till att utveckla de fattigare ländernas jordbruk och på så sätt hjälper till att trygga deras livsmedelsförsörjning. Istället får det ofta negativa effekter på lokalbefolkningens försörjningsmöjligheter eftersom de riskerar att förlora tillgången och kontrollen över sin mark och därmed förlora sin inkomstkälla, detta utan att de får lämplig ersättning eller arbete. Markägande i dessa länder finns inte alltid dokumenterade vilket ökar risken för markkonflikter och för småbrukare att förlora sin mark.
VILKA DRABBAS?
Kvinnor är särskilt utsatta då det är de som huvudsakligen brukar marken och eftersom de ofta inte har samma rättigheter till mark som män. Ursprungsfolk är också sårbara för landgrabbing eftersom deras tillgång till mark många gånger redan är osäker. Utöver att landgrabbing hotar och påverkar människors försörjningsmöjligheter kan också den verksamhet som etableras i området i form av till exempel monokulturer eller gruvnäring leda till ökade föroreningar, brist på vatten, förlorad tillgång till betesmarker och utarmade jordar.
BROTT MOT MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
Genom FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ESK-konventionen) från 1966, har i stort sett alla länder i världen åtagit sig att skydda och respektera sina invånares rätt att kunna försörja sig i värdighet. Landgrabbing hotar och bryter mot människors rätt till mat och vatten och underminerar deras förmåga att försörja sig vilket är ett tydligt brott mot ESK-konventionen.
VAD GÖRS FÖR ATT STOPPA LANDGRABBING?
Kommittén för en tryggad livsmedelsförsörjning (UN Committee on World Food Security, CFS) har tagit fram riktlinjer för förvaltning av mark, fiske och skogar som ska skydda människors ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Dessa riktlinjer ska bidra till de globala och nationella insatserna mot att utrota hunger och fattigdom samt bistå arbetet med att uppnå matsuveränitet genom att förvalta mark och naturresurser. Riktlinjerna kan också användas för att stödja den pågående kampen mot landgrabbing och att försvara småskaliga bönders rätt till mark och naturresurser.
Hösten 2011 tog FIAN tillsammans med flera andra organisationer, sociala rörelser och universitet fram riktlinjer för att hålla företag ansvariga för kränkningar av mänskliga rättigheter. Maastricht-principerna för staters utomterritoriella skyldigheter (The Maastricht Principles on Extraterritorial Obligations) innebär att stater är skyldiga att respektera de mänskliga rättigheterna även utanför sitt lands gränser, samt reglera sina företags verksamheter utomlands. Detta dokument identifierar de principer som står som grund för de skyldigheter stater har enligt internationell rätt.
Den huvudsakliga politiska debatten som pågår internationellt handlar inte om hur man stoppar landgrabbing, utan hur man kan få det att fungera. FIAN anser att landgrabbing är markaffärer som bryter mot bönders och ursprungsbefolkningars mänskliga rättigheter och för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras krävs ett förbud av landgrabbing.
Läs mer:
Maastricht-principerna för staters utomterritoriella skyldigheter
FAO Voluntary Guidelines on Land and Natural Resources
