VAD ÄR LAND-GRABBING?
Landgrabbing innebär att stater och privata investerare i rikare delar av världen tar över stora arealer jordbruksmark i fattigare länder för att producera mat och biobränslen för egen konsumtion. Lokal arbetskraft används sällan, även om den är billig. Som ett exempel kan nämnas att runt en miljon kineser arbetar idag med jordbruk – i Afrika.
Stigande priser på mat och andra jordbruksprodukter har gjort land-grabbing till en attraktiv investeringsmöjlighet, i synnerhet i ljuset av den globala finanskrisen. Land-grabbing är också ett sätt för rikare länder att trygga sin energi- och livsmedelsförsörjning och minska sitt beroende av import.
Under de senaste 3 åren har utländska stater, företag och andra investerare tagit över mellan 20 och 50 miljoner hektar mark, framför allt i södra Afrika. Det är en yta större än Frankrike.
VILKA DRABBAS?
De som främst drabbas är fattiga människor utan papper på att de äger den mark de brukar. Ofta är det kvinnor och ursprungsfolk som körs iväg och på så vis förlorar sina försörjningsmöjligheter.
BROTT MOT MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
Enligt FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ESK-konventionen) från 1966, har i stort sett alla länder i världen åtagit sig att till det yttersta av sin förmåga och med alla tillgängliga resurser skydda och respektera sina invånares rätt att kunna försörja sig i värdighet. Att tillåta utländska investerare att köra undan människor från de marker de odlar, är ett tydligt brott mot ESK-konventionen.
VAD GÖRS?
Världsbanken har tidigare beskrivit land-grabbing som ett bra sätt att öka produktiviteten på landsbygden. Men nu föreslår banken att investeringarna borde genomföras enligt vissa ”principer om ansvarsfulla jordbruksinvesteringar”. Förslaget innebär att de som investerar i mark ska respektera de existerande brukarnas rätt till land genom att betala för marken.
Problemet är att principerna inte är bindande utan fungerar mer som riktlinjer i ett system där investerarna får reglera sig själva. För att stoppa handlingar som bryter mot mänskliga rättigheter och internationella lagar är de fullständigt otillräckliga. De flesta småjordbrukare har inte papper på att de äger den mark de odlar. I Afrika producerar till exempel kvinnorna 80 procent av maten, men äger bara en procent av jordbruksarealen Själva begreppet äganderätt är överhuvudtaget ovanligt. Detta gör det omöjligt för bonden att sälja sin mark och principerna blir därmed inte möjliga att praktisera i verkligheten.
FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) har tagit fram riktlinjer som på ett mer effektivt sätt skulle förbjuda land-grabbing och göra det möjligt att stärka rätten till land och naturtillgångar för alla människor i landsbygdssamhällen.
För att de mänskliga rättigheterna ska respekteras krävs ett förbud av land-grabbing!
